Vart ska man börja?! :'( Det här har varit den mest overkliga dag.. allt har gått så fort! Puke kunde inte vänta.. han fick gå.. Tom på ord är jag. Han somnade in så fint i famnen på sin bästa vän Emma idag, med oss andra runt omkring. Så fridfull, så harmonisk. Nu har han inte ont längre, nu slipper han smärtan. Många minnen rullar runt i tankarna, många fina minnen, upplevelser. Puke var Emmas, inte min. Men trotts det, så har jag vart med, sett hur han från en ängslig liten ponny, utvecklats till en stadig, vacker och snäll ridhäst.
 Emma, jag vet att du valde rätt väg för Puke.. och i den sista stund, när vi stod där i hagen tillsammans med honom.. Så tror jag att han tänkte ungefär såhär;


"Jag ska resa nu, snälla vän gråt inte! Jag vet att du är lesen.
Luta dig mot min varma, fluffiga hals, jag lovar att stå alldeles stilla!
Jag ska inte åka alldeles ännu, än en stund så finns jag kvar.
Du kramar mig, smeker mig, ber mig, snälla stanna kvar!
Du säger till mig att jag måste bli frisk, måste bli hel igen.
Men lilla vänn, jag orkar inte mer. 
Mina hovar värker, jag är så trött. 
Låt mig få slippa springa mer!
Jag längtar efter att få sluta mina ögon, efter att få sova.
Jag är inte rädd, så gråt inte du heller!
Jag försvinner inte, jag kommer bara att resa bort.
Och nej, jag vet inte vad landet heter, och du kan inte följa efter.
Men jag vet, jag vet att jag där får vila i daggvått gräs på klöverängar.
Så gråt inte mer nu är du snäll.
När du känner vinden, den mjuka ljumma vinden, den som sveper över stigarna i skogen
och över ängarna där jag en gång bar dig på min rygg..
Då ska du veta, att det kommer som en hälsning långt ifrån.
En hastig sammetsmjuk smekning, som från en varm len mule mot din kind..."